Den som installerar potentialutjämning för elsäkerhetsändamål skall ha elinstallationsbehörighet. Det krävs kunskap om vilken area ledarna skall ha i olika fall, vilken färgmärkning som skall användas, hur anslutningar skall utföras för att vara tillförlitliga och ha ett lågt övergångsmotstånd samt kunskap om hur installationen ska kontrolleras. Att rörinstallatören självständigt skulle utföra monteringen av elanslutningsdonen utesluts alltså av detta faktum.

Utrustning för potentialutjämning

Den utrustning som används för huvudpotentialutjämningen i de delar som berör vvs-installationen är ganska enkel. Den består i många fall av ett svep av metall som monteras runt rörledningen. Till detta svep ansluts sedan en potentialutjämningsledare (en kabel) som i sin andra ände ansluts till huvudjordningsskenan. Det finns några olika typer av svep som används för att utföra den elektriska kopplingen till rörsystem. En typ är de tudelade klamsvepen. En annan typ är de som består av ett band som läggs runt röret och används tillsammans med en anslutningsklämma. På elfackspråk heter den här typen av utrustning rörklämmor. De förekommer i olika material, varav rostfritt stål är det vanligaste.

Någon form av kontaktpasta behöver inte användas vid monteringen. Det är dock viktigt att välja rätt material på rörklämman så att galvanisk korrosion inte uppstår i kontakten med materialet i röret.

Samordningsproblem

De på marknaden förekommande rörklämmorna verkar dock något förvånande förutsätta att såväl elanslutningen som monteringen av rörklämman utförs innan rörledningarna isoleras. Förskruvningen till vilken potentialutjämningsledaren ska anslutas är nämligen utformad så att den kommer att ligga under isolering och ytskikt. En förklaring kan vara att potentialutjämningsledaren är enkel och billig att skarva, då kopplingsdosor inte behöver användas vid skarven. En bit av ledaren kan anslutas till rörklämman och lämnas att sticka ut genom isoleringen.

Vid intervjuer med olika elmontörer har det framkommit att det inte är ovanligt att elinstallatören måste skära upp isolerade rör för att montera rörklämman. Den utrustning som finns gör att ett samordningsproblem uppstår. Ur logistiksynpunkt vore det en fördel om vvs-installatören under överinseende av elinstallatören kunde montera rörklämman på röret. Eftersom rörklämmorna är utformade som redovisats ovan löses dock bara delar av samordningsproblemet därigenom.

Av VVS tillhandahållen anslutningspunkt för potentialutjämning

En lösning skulle dock vara om vvs-installatören monterar en anslutningspunkt till röret som går genom isoleringen till vilken elinstallatören kan ansluta potentialutjämningsledaren. Därigenom skulle elinstallatören ges frihet att utföra resten av installationen i entreprenadens slutskede.

Ett enkelt sätt att utföra denna förenkling av installationsprocessen är att ett vanligt rörsvep monteras på röret. Svepet ska vara anpassat till rörmaterialet så att galvanisk korrosion inte uppstår.

Figur 1. Tudelar klamsvep för potentialutjämning av rör (Källa: AB Novum)

Figur 2. Rörklämma för potentialutjämning av rör och kanaler (Källa: MP-Bolagen)

Färg eller föroreningar på rörets yta ska slipas bort för att få god elektrisk kontakt mellan rör och svep. På svepet monteras en plåt med ett hål i, som får sticka ut genom isoleringen eller en pendel. Elinstallatören kan då enkelt ansluta potentialutjämningsledaren med en kabelsko och två muttrar till pendeln eller med en skruv genom hålet i plåten. Pendeln är att föredra då den med god marginal ger samma elektriska ledningsförmåga som en 6 mm2 kopparledare, vilket är den minsta arean som används för potentialutjämningsledare.

Denna lösning motsvarar i teknisk prestanda de rörklämmor som elinstalltören ansluter till röret, men har den fördelen att den kan utföras med vvs-installatörens standardmateriel. Montaget skall dock ske under överinseende av elinstallatören som är ansvarig för funtionen.

Motsvarande anslutningspunkt i ett ventilationskanalsystem kan utgöras av ett montageband spänt runt kanalen som får sticka ut genom isoleringen. Montagebandet skruvas eller nitas i kanalen på minst tre punkter för att förbättra den elektriska kontakten.

Redovisning i beskrivning och på ritningar

Figur 3. Potentialutjämningsanslutning till stålrör utfört med förzinkat rörsvep som förlängs med en plåt med hål i eller en pendel ut genom isoleringen. För att uppnå god elektrisk kontakt måste färgen under röret slipas bort.

Figur 4. Potentialutjämningsanslutning till ventilationskanal utfört med montageband som skruvats fast på kanalen. Montagebandet ska vara tillräckligt långt för att gå igenom isolering och ytskikt.

Som vi konstaterat tidigare är det elinstallatören som på grund av kompetenskraven och hans ansvar för den utförda elinstallationen, bör utföra alla elektriska kopplingar i huvudpotentialutjämningssystemet. Arbetets omfattning bör således beskrivas i elprojektörens beskrivning och ritningar.

 I vvs-beskrivningens inledande kapitel 5 bör anges om och i så fall vilka delar av vvs-installationerna som skall ingå i byggnadens potentialutjämningssystem samt hur gränsdragningen mellan elentreprenad och vvs-entreprenad är anordnad. Det bör även framgå av gränsdragningslistan. De komponenter som vvs-installatören skall leverera och montera, t ex de rörklämmor, svep eller montageband som under överinseende av elinstallatören skall utgöra anslutningspunkter mellan vvs-systemen och potentialutjämningssystemet specificeras och beskrivs lämpligen under avsnitt PPC.1 Fästdon, fixeringar, styrningar m m eller under QLG.1 Anslutning av ventilationskanaler m m.

Förslag till beskrivningstext

Vi kompletterar i detta nummer av AMA-nytts Beskrivningsdel med en rådstext under koden RB Termisk isolering av installationer och underrubriken Förberedelser för isolering att konstruktören ska ange om eventuell potentialutjämningsutrustning ska vara monterad innan isoleringsarbetet får utföras.